Äng och hage

1. sly, dvs. oönskat uppslag av träd och buskar orsakat av utebliven eller slappnande hävd. Slyet ska givetvis avlägsnas. Kontrollera dock först om det ingår ungplantor av någon typisk ängsart som det är brist på i Er äng, t.ex. vildapel, ask eller lind, och som alltså bör sparas i viss utsträckning

2. förvuxna träd- och buskindivid, härmåste ni bedömaomträden går att rädda, dvs kan överleva och återges typisk ängsträdsform.

3. döda eller döende träd, tidigare rekommenderade vi, i missriktad städnit, att samtliga sådana träd skulle avlägsnas, idag vet vi dels att sådana träd alltid funnits i viss utsträckning i ängen, dels att dessa trädindivid är mycket viktiga för ängens biologiska mångfald, spara därför ett antal litet antal döda eller döende träd, men gör det på platser där de inte hindrar slåttern eller stjäl slåtteryta, t. ex. inom hällmarker, blockrika områden eller rösen.

4. ängens kärnvegetation beträffande träd och buskar, dvs de träd och buskindivid som är karaktäristiska för ängen och som dessutom växer på karaktäristiska platser i ängen så att de tillsammans skapar lövängens karaktäristiska struktur. Här måste ni ta ett viktigt beslut: Kan kärnvegetationen överleva och återges sin karaktäristiska struktur och förbli kärnan i den välhävdade lövängen? Om inte måste Ni bygga upp ett nytt träd- och buskskikt. Detta är ett långsiktigt men intressant och lärorikt arbete. Kontrollera var i ängen det finns ljuskrävande arter som står i alltför skuggigt läge, t.ex. ek och vildapel. Röj bort sly kring dessa liksom kring starkt ljusälskande fältskiktsarter. Avlägsnande av "ris" I de flesta magra ängar finns normalt ett visst inslag av ljung, lingon och blåbär. Men dessa "ris" är lågvuxna och har späda skott.

Vid felaktig eller ofullståndig hävd kan dock "risen" sprida sig ytterligare och bli grova och högvuxna. Gammalt, grovt och förvuxet "ris" måste avlägsnas genom slåtter, bränning eller rotryckning. Slåttern i sig fungerar effektivt som bekämpningsmetod endast på ljung. Slåttern och bränningen innebär en föryngring av "risen" som därmed blir spädare och betas mera under efterbetet.

Vill man helt avlägsna "risen" är rotryckning bästa metoden. Denna metod är effektiv men arbetskrävande. Den ger också upphov till sår i marken. Marken måste trampas till noggrant efter rotryckning. Större nakna fläckar bör sås med havre. Observera att problem med "ris" nästan alltid tyder på för svag hävd. I en välhävdad äng är "risen" inget stort problem.

En viktig del i äldre tiders ängsskötsel var att hålla oönskade växter borta från ängen. Det kunde röra sig om växter som var giftiga, konkurrerade ut den önskade vegetationen, var tuvbildande eller hade andra negativa egenskaper. I dagens situation har detta problem förvärrats. Ängarna ligger oftast som små isolerade öar omgivna av en "fientlig" omgivning dominerad av expansiva och konkurrensstarka arter som inte är typiska för ängen. Hotet förstärks av kvävenedfallet som ökar ängens näringsinnehåll och gynnar de oönskade arterna. Gå därför igenom Er äng mycket noggrant! En liten förekomst av en oönskad art är som regel lätt åtgärdad. Massförekomst av t.ex. hundkex, maskros eller hundäxing är däremot svår att göra något åt. Nedan får ni en genomgång av de vanligaste och svårast åtgärdade oönskade arterna samt förslag på åtgärder för att bli av med problemet.

Barrträd avlägsnades alltid ur ängen (någon enstaka enbuske kan sparas på hällmarker).

Hallon hör överhuvudtaget inte till ängens vegetation. Den avlägsnas genom slåtter före blomningen. Vid kontinuerlig slåtter försvinner den.

Hundkex förekommer spontant men sparsamt särskilt i fuktiga ängar. Den gynnas av god kvävetillgång samt bete. Växten är kraftig, högvuxen och beskuggande. Den konkurrerar därmed ut den önskade ängsvegetationen. Dessutom bildas lätt tuvor och naken mull under hundkex som därmed förstör grässvålen. Växten avlägsnas genom slåtter före blomningen. Den kan t.ex. toppslås tidigt under växtsäsongen, varpå stjälken slås av i samband med den ordinarie slåttern. Bästa sättet att avlägsna hundkexen är dock att rycka upp hela växten med roten. Passa på då marken är fuktig och dra försiktigt så att roten följer med.

Mjölkört hör liksom hallon överhuvudtaget inte hemma i ängen men kommer ibland in efter röjningar. Den ska slås av före blomningen. Oftast hinner den dock med ytterligare en blomning under vegetationsperioden. Slåttern måste då upprepas.

Nässlor är kraftig kvävegynnade och kan komma in vid röjning eller i anslutning till brännfläckar. Arten avlägsnas lätt genom kontinuerlig slåtter.

Tuvtåtel växer i fuktiga delar av ängen. Den gynnas av lågt hävdtryck, bete och utebliven markstädning. Arten är starkt tuvbildande. Tuvorna måste tas bort. De avlägsnas bäst genom att skäras av med en vass spade eller hackas bort med en flåhacka. Trampa till marken efteråt. Om det uppstår stora ytor med naken jord sås dessa in med havre eller "hösmul" från någon äng i trakten. Åtgärden utförs på sommaren eller hösten. Även andra tuvor avlägsnas på detta sätt.

Älgört växer endast inom fuktiga delar av ängen. På dåligt skötta ängar är det vanligt att älgörten helt dominerar bäckdråg och fuktsänkor. Älgört ska alltid avlägsnas. Det sker enkelt genom slåtter före blomningen. Vid fortsatt kontinuerlig slåtter vållar älgörten normalt inte något problem. Erfarenheten visar däremot att utrotandet av älgörten kan ta mycket olika lång tid i olika ängar.

Örnbräken hör inte hemma i ängen och måste alltid avlägsnas. Denna ormbunke har ett mycket kraftigt system av jordstammar och kräver upprepad slåtter för att kunna utrotas. Till en början krävs att den slås flera gånger under vegetationsperioden. En annan metod att bekämpa den är att slå av stjälken strax under bladen. Resten av stjälken får stå kvar. Sedan åtgärden upprepats några gånger torkar roten ut och växten dör. Många ängsbrukare menar att stjälken inte ska slås utan bara bräckas.

Mossa - om mossan dominerar ängen totalt tvingas man harva ängen ytligt. Ett annat gammalt och beprövat sätt att bekämpa mossa är att strö aska över ängen. Är ängen så svårt angripen krävs dock stora övriga kvaliteter för att fortsatt hävd överhuvudtaget ska vara meningsfull. Kalkning kan i och för sig vara effektivt men bör utföras först sedan övriga åtgärder prövats. Kalkningens negativa effekter på floran är otillräckligt utredda. Vid vårstädningen kan man begränsa mossans förekomst genom omsorgsfull markstädning.

Källa: Svenska Naturskyddsföreningen, Fakta 28 Juni 1999