Äng och hage

[Startsida]  [Äng och hage] 
[Jämförelse - äng och hage.]  [Ängen]  [Hoten mot ängen]  [Hävdcykeln]  [Slåttertidpunkt]  [Röjning]

Slåttertidpunkt

Den lämpligaste tidpunkten för slåttern diskuteras livligt i naturvårdskretsar. Denna diskussion har tyvärr i många fall lett till en alldeles för sen slåtter. Som tumregel kan anges att ängen inte bör slås tidigare än femte juli och inte senare än femtonde augusti, men år med extremt klimat kan förskjuta tidpunkten i båda riktningarna. Under extrema torrår med mycket låg produktion är det lämpligast att överhuvudtaget inte slå ängen. Låt istället växterna fröa av sig och efterbeta ängen. De finaste och mest artrika ängar vi känner är de som hävdats kontinuerligt under mycket lång tid. Det enkla och självklara rådet är därför att ta reda på när slåttern skedde förr i tiden i er äng och att inte göra mer än högst några dagars avsteg från denna slåttertidpunkt. Sen slåtter, t.ex. ända in i september, ger av allt att döma upphov till ett minskat artantal i ängen och är dessutom kulturhistoriskt oriktigt.

Vad gör vi med höet?

"Slåttern var både sådd och skörd i ängen" skrev botanisten Lars Gunnar Romell. Varje slåttertillfälle var samtidigt en sådd av nästa års ängsgröda. De mogna fröna sprids både vid slåttern, den efterföljande räfsningen och torkningen samt vid bortforslingen av höet. Räfsa därför ihop höet till strängar och låt det torka i ängen. Har ni möjlighet är det bra att vända höet en eller ett par gånger. Vändningen påskyndar torkningen, samtidigt som ytterligare frön sprids ut. Det torkade höet måste föras bort ur ängen. Se till att höet kommer till nytta! Om det inte unyttjas som kreatursfoder kan det komposteras (utanför ängen). Det kan också användas som frökälla men detta kräver noggrann planering. Endast närbelägna ängar av samma karaktär får komma ifråga! Lövträdens och buskarnas betydelse i ängen framgår redan av namnet löväng. Hamlingen och lövtäkten hade den dubbla funktionen av fodertäkt och ängshävd. Genom att skörda löv, stamkvista etc. skapade bonden den växling av ljus och skugga som var bäst för ängens produktion. Sannolikt saknades inte hamlade träd i någon funktionell fastmarksäng under självhushållets tid. Finns träd med hamlingsspår i ängen bör alltså lövtäkten vidmakthållas eller återupptas. Saknas träd med hamlingsspår i er äng bör ni förstagångshamla eller plantera några exemplar av främst ask och lind samt gärna någon enstaka lönn och björk. Speciellt restaureringshamling men också lövtäkt i höga träd är förenad med avsevärda risker för den som utför arbetet. Skogsstyrelsen och Jordbruksverket har därför tagit fram skriften "Hamling och lövtäkt - i teori och praktik". Den tar upp såväl restaureringshamling och förstagångshamling som den kontinuerliga lövtäkten. Tyngdpunkten ligger på en detaljerad beskrivning av åtgärder, redskap och maskiner, säkerhetsrisker och säkerhetsföreskrifter. Skriften är gratis och rekommenderas till alla som arbetar med hamling och lövtäkt.

Slutet av juli-oktober - efterbete av ängar Efter slåttern återstår nästan halva vegetationsperioden. Merparten av produktionen under denna tid togs ut i form av bete. Idag kan det vara svårt att få tag på betesdjur. De positiva effekterna av efterbetet är dock så stora att det lönar sig att lägga ned lite arbete för att efterbete till stånd. Ur hävdsynpunkt är betandet positivt genom att återväxten i fältskiktet betas av. Genom den sämre tillgången på bete betas också en del slyuppslag, t. ex. uppslag vid block och längs trädoch buskgruppernas kanter. Betesdjuren putsar alltså ängen inom de delar där slåttern lätt blir ofullständig och underlättar därmed avsevärt vårstädningen och slåttern nästföljande år. Ur ekologisk synpunkt påverkar efterbetet ängen främst genom att föra bort biomassa och växtnäring. Dessutom tätas och gödslas grässvålen. Samtidigt orsakar dock trampet små sår i grässvålen vilket förbättrar groningsmöjligheterna förmånga ängsarter. För många frön förbättras dessutom groningsbenägenheten av passagen genom kons magar. Gödselkokorna bör dock slås sönder och spridas ut över ängen. Om ängen är mycket näringsrik eller rik på oönskade näringsgynnade arter bör gödselkokorna helst avlägsnas från ängen. Ett enkelt arbete som bara kräver tillgång till en spade och en plastsäck. Efterbetet är alltså ett viktigt inslag i ängshävden. Men som alltid gäller att det måste ske på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Ängen bör betas med nöt. Tidpunkten för betespåsläppet, betesperiodens längd och lagom djurantal beror främst av djurslag och betestillgång. Ängen ska vara väl avbetad vid betesperiodens slut. Dessa frågor kräver fackkunskap och bestäms i diskussion med djurhållaren. Omefterbetet inte kommer till stånd uppstår successivt problem i ängen. Näringstillgången ökar vilket gynnar massförekomst av högvuxna, konkurrensstarka växter. Några av dessa arter, t. ex. hundäxing tål slåtter men inte bete. Hundäxingen har p.g.a. ökad näringstillgång och uteblivet efterbete blivit ett svårt ogräs i många ängar.

November- februari - röjning och trädskötsel i ängen Fastmarksängens konstruktion och uthålliga produktion baserades på närvaron av ett träd- och buskskikt av främst ädellövträd och hassel. Bonden visste att ängar som förlorade sitt träd- och buskskikt snabbt degenererade och drastiskt minskade i produktion. (Sidvallsängarna däremot var naturligt nog inte torkkänsliga och fick dessutom merparten av sin växtnäring via översvämningsvatten eller rörligt markvatten. Denna ängstyp fungerade alltså uthålligt även utan trädskikt). Det grundläggande i lövängsskötseln var därför trädskötseln. Trädskötseln innebar att bonden bestämde vilka träd- och buskslag som skulle finnas i ängen men också var i ängen de skulle växa och hur höga och omfångsrika de fick bli.

Från 1700-talet finns både kartmaterial och beskrivningar som visar att eken var det enda träd som tilläts bli högt i ängen. Enstaka högvuxna björkar och lindar fanns sannolikt också. Ask och lind hamlades och hölls på så sätt låga.Övriga träd och buskar var naturligt lågvuxna, t.ex. vildapel och hassel. Den sistnämnda bör inte vara mer än 1- 2,5 meter hög i ängen. Träd- och buskskiktet i dagens hävdade ängar är sällan i bra skick. Vissa lövängar saknar träd och buskar. Ännu vanligare är dock att träd- och buskskikten på grund av otillräcklig hävd har slutit sig för mycket och blivit alltför högvuxna. Det är då nödvändigt att röja, fälla träd som inte kan återfå sin ängsträdskaraktär, stam- och underkvista, återuppta hamling och lövtäkt, friställa solitärträd etc.

Senast uppdaterad: 2003-11-30

Källa: Svenska Naturskyddsföreningen, Fakta 28 Juni 1999


[Jämförelse - äng och hage.]  [Ängen]  [Hoten mot ängen]  [Hävdcykeln]  [Slåttertidpunkt]  [Röjning]